Efter ett statsbesök i Preussen, där den svenske kungen Oscar II fick se hur preussarna gjorde observationer av vattenhöjden i Östersjön, tyckte man att ett antal liknande anläggningar skulle byggas i Sverige.
Synpunkter inhämtades från Kongliga Vetenskapsakademien, Befälhavaren för Generalstaben och styrelsen för Nautik-Meteorologiska byrån, och alla var eniga om att detta var av vetenskapligt stort intresse för riket. 1886 beviljade riksdagen 18 400 kr till att anlägga de första svenska s.k. mareograferna på fyra platser: i Varberg, Ystad, Kungsholms fort och Landsorts fyr.
Senare tillkom ytterligare sex på andra platser längs kusten.
De åttakantiga husen som mätutrustningen placerades i kallas för pegelhus (ordet pegel kommer från tyskan och betyder nivå).
Utrustningen för nivåmätning i havet kallas mareograf, och skissen visar principen för hur den fungerar.
Den i Ystad har mätt vattenståndet i hamnen i nästan hundra års tid, ända till början av 1980-talet.
I pegelhuset finns ett fyra meter djupt rör som är sammanbundet med hamnbassängens vattennivå. Med hjälp av en flottör mättes vattenståndet, vilket var viktigt att veta t.ex. när större fartyg skulle in i hamnen. Vattenståndet registrerades helt automatiskt, dygnet runt. Apparatens konstruktion medgav ett mätspann från 1,4 meter under till 1,5 meter över normalvattenstånd. Flottören i röret var länkad till en penna som låg an mot en tavla, klädd med ett diagrampapper. Pappret matades i sin tur runt med hjälp av ett urverk, och byttes klockan 12 varje dag av fyrpersonalen.
De första mareograferna byggdes av mekaniker J Lemcke i Stockholm efter förebild från Pola i dåvarande Österrike-Ungern. Tillverkningskostnaden var 545 kronor.
Fram till mitten av 1900-talet användes pegelhuset av lotsarna i Ystads hamn, och efter det registrerades mätvärdena endast åt SMHI.
Här ser man principen för flottören och röret.